Att vara sjuk och märkligt lycklig

Att vara sjuk och märkligt lycklig

Förkylningen är inne på sin sjunde dag och helt ovillig att ge upp kampen om herraväldet över min kropp. Snön har förvandlat grådassig höst till gnistrande vinter och jag har känt mig lyckligare än på länge.Hur kan jag vara märkligt lycklig när jag är sjuk?Jo, för då tystnar kommentatorn i huvudet som säger att jag är lat när jag vilar, att jag är oduglig när jag inte ”gör någonting”. Istället för att säga att jag borde skärpa mig och få något viktigt gjort, som det brukar låta, säger min inre recensent att jag är duktig som vilar och tar hand om mig. 

Pressen att prestera lägger sig och stressens mörka tryck över bröstet upplöses i tomma intet och lämnar ett mjukt pastellfärgat fluff efter sig.(Värt att notera; recensenten dömer fortfarande, nu är jag duktig, annars lat, vid precis likadant icke-görande)Men den största grejen som gör att jag i min fysiska ömklighet kan känna ett ovanligt lugn och en sällsam glädje, är att jag har mycket lättare att acceptera livet precis som det är, när det så otroligt tydligt inte kan vara på något annat sätt än just såhär, sittandes vid en toalettstol efter nattens sjunde spya (det provade jag på ett pargånger under förra Asienresan), eller liggandes i soffan däckad av hosta och snorinvasion, oförmögen att ens orka se på film. 

 

Där och då känns livet – alltså verkligheten, så som den faktiskt är precis i just den stunden – så omedelbart och på riktigt, helt omöjligt att bortse från. När kroppens funktioner rullar på som de ska är verkligheten lätt att glömma bort, och istället ägna uppmärksamheten åt något helt annat som händer enbart i tankarnas förlovade land. När kroppen är sjuk tar den mig tillbaka till här och nu. Och på ett paradoxalt sätt kan jag då må bättre, rent psykologiskt, än många andra så kallat friska dagar.Så, tänk om jag kunde vara i kroppen lika mycket även när jag är frisk? Om jag kunde acceptera varje stund lika mycket som när ”krafter utifrån” gör mig ohjälpligt hjälplös.Tänk om jag kunde komma ihåg att jag alltid är ohjälpligt hjälplös och totalt utan kontroll över absolut allting. Kanske skulle jag då kunna vara märkligt lycklig lite, lite oftare.

No Comments

Post a Comment